Tonläget i energidebatten skruvas upp, helt orelaterat till miljöpartiets pågående implosion. Vattenfall, som tidigare inte visat någon stake alls, talar plötsligt klarspråk när VD Magnus Hall intervjuas i SvD och ger beskedet att all kärnkraft läggs ner om inte effektskatten tas bort helt:
– Utan investeringarna i oberoende härdkylning får vi inte köra reaktorerna vidare efter år 2020. Vi kommer inte att göra dem investeringarna om regeringen inte tar bort skatten på kärnkraft helt och hållet. Det är ett definitivt besked från oss, säger han.
(Jag tänker att ett annat alternativ är att SSM slutar arbeta på ständig fördyring av kärnkraften, men det är givetvis orealistiskt.) Kommer Hall få förnyat förtroende när han är såpass öppen och direkt? Politikerna vill för allt i världen inte behöva ta ansvar bortom nästa val och den här typen av tydliga besked lär inte ha uppskattas.
Även övriga citat i artikeln är intressanta. Hall konstaterar att Vattenfall inte längre kan jobba enligt tillgång och efterfrågan (med anledning av försäljningen av den tyska delen som står för en tredjedel av Vattenfalls omsättning):
– Det tror vi är bra ur risksynpunkt. Vi måste minska vår exponering mot elpriset. Varje öre i prisförändring slår hårt mot vårt resultat.
… och att Vattenfall istället satsar på att jaga subventioner:
– Vi kommer kunna göra mer affärer genom att sälja produktionslösningar till våra kunder som sätter upp solpaneler exempelvis. Då blir kunden producent. Vi satsar också på att bygga vindkraft där vi får olika stöd som inte är kopplade till elpriset.
Kommentarer överflödiga?
I en annan artikel varnar Vattenfall för att kostnaden för Sverige kommer bli 150-200 miljarder för förtida nedläggningar av kärnkraft. Jag ser det som en underskattning.
Vindbranschens svar
Medan Vattenfall frankt berättar om konsekvenser och om hur företaget måste agera på en politiskt genomreglerad marknad, så berättar Norge att man vill att elcertifikatsystemet ska tillåtas löpa ut. I kontrast uttalar sig Svensk Vindenergi, branschorganisationen för svenska vindkraftsföretag, mjukt och försiktigt. Vindkraftsinvesteringarna sjunker nämligen kraftigt och Charlotte Unger, organisationens VD, kommenterar ödmjukt:
– Dessa siffror är ett direkt resultat av politikernas och myndigheternas nonchalans inför branschens behov av ett fungerande styrmedel och långsiktiga spelregler.
Regeringen har inte tillgodosett branschens behov? Skämmes, regeringen! Under 2013-2015 lades futtiga 40 miljarder på vind och nätförstärkningar för att kunna lägga ner en nyrenoverad Ringhals 2. Man får förstå vindbranschens frustration! Hon fortsätter och erbjuder sig, helt oegennyttigt, att ”jobba hårt”:
”krävs hårt jobb, inte bara av vindkraftsbranschens aktörer, utan även av våra politiker”
Helt rätt! Varför ska branschen slita i ensamhet – klart politikerna ska dra sitt strå till stacken! Slutligen formulerar hon en mycket timid och resonabel önskan:
”Svensk Vindenergi […] kräver ett nytt mål för förnybar el för tiden efter 2020. Organisationen vill se ett mål på 60 terawattimmar till år 2030.”
Bara 60 TWh? Varför inte ca 235 TWh, som Marc Z Jacobson föreslår för svensk del?
Skämt åsido, det är tydligt att Svensk Vindenergi ser regeringen som sin bitch. Trots den mångåriga miljardrullningen till branschen och trots politikernas leverans av en förtida reaktornedläggning och tre planerade så läxar man upp politikerna som visat ”nonchalans inför branschens behov” och kräver att de jobbar hårt för att garantera dem avsättning för 60 TWh. Sweet!
Låt mig illustrera slutresultatet. Här är en graf över elproduktionen timme för timme 2015, men med vindproduktionen uppskalad för att matcha kärnkraften, ca 55 TWh:
Seriously? Nejdetkanviinte!