månadsarkiv: november 2014

I väntan på en klimatrörelse

Läste nyss en ganska svamlig vänster-romantiserande artikel med namnet Beyond Environmentalism: Marching toward Climatism. Den argumenterar för att People’s Climate March som samlade 400,000 deltagare i New York i september är ett bevis för att klimat-aktivismen nu är en egen, stark rörelse. Såhär låter det:

The unexpected success of the People’s Climate March signaled how, as with the outpouring of the first Earth Day, whole new veins and modes of activism had already been flourishing. From what I saw, the climate movement as a whole is also forging an identity for itself that looks historically novel, precisely by how it is breaking with what we for the last half-century have called “environmentalism.”

Låt oss hoppas att det finns någon form av embryo där, men det finns absolut ingen stark klimatrörelse idag som bryter med gammal grönhet. Det finns ingen bred insikt om att vi står inför en stundande global katastrof, en insikt som skapar prioriteringar och som skär rätt igenom politiska läger. Den totalt dominerande kraften på området är istället den gamla gröna rörelse som använder klimatet, NIMBY-ism, mat-oro, djurvänlighet, kärnkraftsrädsla mm som tämligen ekvivalenta redskap för sin egen popularitet.

Om klimatet vore en egen stark rörelse så skulle den påverka det politiska klimatet med ett ensidigt klimatfokus som skulle tvinga politiker att bryta med andra hänsyn, framförallt gröna sådana. Men så är det helt uppenbart inte. Det verkar poppis med topplistor, så här kommer belägg i tio-i-topp-form:

  1. Slumpmässigt utvald typisk kommentar från mitt facebook-flöde: ”Att klänga sig fast vid gammal teknik är ingen lösning, och kärnkraft ÄR en gammal teknik. Punkt!” Jodå, har man usla argument så kan man kompensera med lite versaler och ett ”Punkt!”.
  2. Klimatfrågan drivs främst av gamla gröna organisationer som Miljöpartiet, Greenpeace mfl. Dessa är fast i gamla dogmer via organisatoriska låsning.
  3. Tongivande klimataktivistiska bloggar som Supermiljöbloggen och Ekologistas tar varje tillfälle i akt att skriva strunt om kärnkraft.
  4. Den nya regeringens första åtgärd är att målmedvetet sänka kärnkraften ekonomiskt, den andra att schabbla med klimatmålen inför EU-toppmötet.
  5. IPCCs nya rapport kom häromdagen och den påpekar förstås att kärnkraft är en av de viktiga teknologierna och även att det vore värre att fasa ut kärnkraften än att begränsa sol och vind till 20%. (Tabell SPM-2). Kommentarerna från opinonsbildarna förtiger detta helt.
  6. Självbedrägerierna om solens och vindens snara genombrott dominerar fortfarande, trots att solens roll är helt obetydlig och trots att vindens utveckling nu är linjär med bleka utsikter. Trots att fossilerna fortsatt dominerar ny energiproduktion uppstår ingen brådska som förmår bryta väntan på sol och vind.
  7. EU har fortfarande GMO-förbud och går mot allt mer ekologisk odling, trots att konventionell och GMO-baserad odling givetvis är effektivare och kräver mindre energi.
  8. Det finns inget populärt begrepp som betecknar CO2-snåla teknologier. Istället ligger religiöst fokus på begreppet ”förnybart” som utesluter den enda bevisat skalbara klimatlösningen.
  9. När Svenskt Näringsliv ifrågasätter regeringens anti-kärnkraftspolitik går företag med hög svansföring i miljöfrågor i taket och tar kraftfullt avstånd. Det visar att gammal vanlig miljöopinion är kommersiellt mycket viktigare än klimatopinion.
  10. Tysklands energi-elände där man sedan länge lagt mer pengar på 5% solcells-el än vad som hade krävts för att  ersätta all deras 50% kolkraft med kärnkraft. Där man först lägger ner kärnkraft och sedan ser efter om man möjligen klarar att införa en förnybar elproduktion till år 2050.
  11. Ni får en i bonus: Hur många kärnkraftverk kan en slumpmässig nyhetsintresserad person nämna vid namn? 5-10 stycken, plus de svenska? Varje reaktor räddar 200 pers per år och reducerar klimatriskerna. Men kan folk nämna ett enda kolkraftverk? Varje stort kolkraftverk dödar kanske 300 pers per år och står för lejonparten av klimatriskerna…

För gröna fyller klimathotet samma funktion som helvetet fyller i kristendomen. Det är bra att hota med för att få till en allmän moralisk uppryckning inom alla möjliga områden – mathållning (vegetarianism), energi, bistånd, anti-kapitalism mm. Det är däremot inget man kan eller ska eliminera! Man ska göra symbolhandlingarna för att personligen undvika skuld, oja sig över andras gudlösa beteende och känna sig som en god och insiktsfull människa. Jag, däremot, är orolig på riktigt (över klimatet, inte helvetet, alltså), och fascineras varenda dag över de grönas likgiltighet och oförmåga att prioritera.

Så nej, det finns ingen klimatism, ingen klimatrörelse. De som möjligen är äkta klimataktivister idag är de politiker som, i exempelvis Storbritannien, faktiskt kämpar för att få igång en reaktorindustri igen istället för att gå den enkla vägen och symboliskt bränna andras pengar på förnybart medan man bygger kolkraft och gasledningar. Men vilka går man ur huse för att stötta dem? Inga klimatister så långt ögat når!

Elektrifierade vägar

Elektrifierade vägar är en lite cool idé med potential att göra elbilar billiga och lätta med små batteripack. Staten kan inte sjösätta såna här storskaliga projekt, men jag ville ändå göra ett litet överslag på ekonomin i det hela.

Länsstyrelserna redovisar en körsträcka på 1260 mil/bil, 4.4 miljoner bilar och 0.8 liter per mil i snitt. Totalt 4.4 miljarder liter bensin/år. Bensinen kostar cirka 5 kr innan skatt, så privatbilisternas bensinkostnader före skatter ligger på cirka 22 miljarder. Jag höftar den oskattade totalkostnaden för bensin och diesel, inklusive den för kommersiell trafik, till 30 miljarder per år. Det kan vi spara om vi har elektrifierade vägar.

Alternativt: Om vi skulle byta till vanliga batteribilar och alla bilar hade lilla batteripacket hos Tesla Model S på 60 kWh, så skulle det kräva 260 miljoner kWh batteri à 2000 kr/kWh, dvs ca 500 mdr för hela bilparken.

Trafikverket uppger att vi har 100,000 km statliga vägar och 40,000 km kommunala vägar och gator. Knappt 30,000 km av de statliga vägarna är europavägar, övriga riksvägar och primära länsvägar, medan resten är ”övriga länsvägar”. Låt oss anta att det är de 30,000 kilometrarna som måste elektrifieras, medan övriga vägnätet kan servas av små batterier i fordonen.

Då har vi alltså 30 miljarder per år att leka med för att elektrifiera 30,000 km väg, dvs en miljon kronor per kilometer och år. Lite optimistiskt kan vi slå ut kostnaden på 10 år vilket skulle ge utrymme att spendera 300 miljarder eller 10 miljoner/km på elektrifieringen.

En svensk metod med strömskena i vägen påstår sig kunna lägga ner infrastrukturen för 5-10 miljoner/km, vilket isåfall skulle vara inom kostnadsramen. Många kommentatorer är förstås skeptiska till hur det skulle fungera i svenskt vinterväglag etc. Själv tror jag inte heller på strömavtagare och skena, utan att enda möjligheten är induktiv laddning, dvs utan kontakt. Artikeln ovan hävdar att det skulle vara 5-10 gånger dyrare, men sydkoreanska utvecklare håller inte med, utan hävdar ungefär motsvarande kostnader i en intressant presentation.

Det blir förstås ett nejdetkanviinte på det här. Tekniken är för omogen, ekonomin inte bevisad och det finns ingen riktigt bra successiv utvecklingsväg där man kan ta kostnaderna i steg och börja få avkastning under tiden. Ändå verkar kostnadsbilden, även om den framstår som mycket osäker, inte omöjlig i relation till besparingspotentialen. Kanske om Sydkorea visar vägen?