Månadsarkiv: oktober 2014

Ebola-matte igen

Jag råkade på en lite intressant blogg: ”detartrams”. Tyvärr var första inlägget jag hittade där, ett om Ebola, kanske inte ett av de mest lyckade. Det fick mig ändå att inse att det var läge att skriva en uppföljare till mitt förra inlägg om Ebola-matte. Det skrev jag i början av augusti då det fanns 1779 misstänkta fall medan vi nu två månader senare är uppe i 8011 fall (och man vet att antalet fall är underrapporterade). En fördubbling per månad är ju en ganska tuff utveckling och media återger ganska chockerande beräkningar som tyder på att antalet fall kan nå 1.4 miljoner i januari. Här är en cool graf från wikipedia (under creative-commons-licens) om hur spridningen ser ut som andel av befolkningen:

West_Africa_Ebola_2014_case_and_death_rate_by_country_as_of_september_23rd_logharithmic_scale

Liberia ligger högt med en promille (underrapporterat) av befolkningen smittade. Världen ligger på en miljondel smittade och verkar öka med en faktor 10 var tredje månad. Vi är alltså bara 6*3 = 18 månader från att alla i hela världen smittats, vid en naiv extrapolation!

Är det dags att bli skraj? Var jag fel ute när jag manade till lugn i förra Ebola-inlägget? Nej, jag tycker inte det. Förvisso är utsikterna skapligt bleka för de tre drabbade länderna, men jag hävdar fortfarande att riskerna är mycket låga för övriga världen. Detärtrams-bloggen visar, skapligt intressant, på vetenskapliga studier som tillsammans målar en oroande bild vad gäller potential för vidare geografisk spridning, men dessa studier är, tycker jag, ”av akademiskt intresse”. I själva verket krymper utbrottets geografiska omfång, och det finns förklaringar till det:

ebola-geografi

Centre for Disease Control and Prevention i USA, uttrycker följande:

”Halting the epidemic requires that approximately 70% of Ebola cases be cared for in Ebola Treatment Units or, if they are at capacity, at home or in a community setting in which there is a reduced risk of disease transmission and safe burials are provided.”

Det låter väl inte så svårt? Orsaken till att vi ser en okontrollerad spridning i de tre drabbade länderna är alltså att smittan överväldigar dessa länders förmåga att vårda, isolera och spåra ens 70% av de smittade. Det i sin tur beror på att smittan inte uppmärksammades på allvar förrän i slutet av mars 2014, ca fyra månader efter att utbrottet egentligen startade. Vid det laget var hundratals redan smittade, varav en hel del hälsoarbetare, och smittan hade fått fäste i alla tre länderna. Dessutom hade man inte omedelbart kapacitet att få igång en snabb, effektiv respons.

Det som nu självklart sker i omkringliggande länder är att en kapacitet och vaksamhet byggs upp, så att när några importerade fall uppstår så kommer man snabbt isolera, vårda och spåra smittade. Nigeria är ett exempel på detta. En oansvarig jurist flög från Liberia till Nigeria medveten om att han hade ebola och skapade ett hastigt utbrott på 20 smittade i Nigeria. Dessa 20 isolerades och hela 891 personer som de haft kontakt med har följts upp för att säkerställa att inte smittan sprids vidare. Nu har så lång tid gått att ingen längre är smittad i Nigeria.

Vi kommer självklart se ett stort antal importfall till andra länder, men troligen inga okontrollerade utbrott utanför de tre värst drabbade länderna. Epidemins potential kan alltså antas vara lägre än de 20 miljoner som lever i dessa länder. Illa nog, givetvis.

Rödgrön energiröra

Har varit bortrest och är därför är betydligt senare på bollen än vad jag hade önskat när det gäller regeringsbildningen, regeringsförklaringen och vår nya ”energipolitik”. Iallafall:

Regeringen är oerhört svag både parlamentariskt och erfarenhetsmässigt. Vad gäller erfarenhet har bara fyra av tjugofyra statsråd suttit i regering tidigare och Löfvén själv har inte ens suttit i riksdagen. En 29-åring utan utbildning får ta hand om sjukvården etc. Det parlamentariska stödet är rekordsvagt, 138 mandat av 349 (40%). Om vänsterpartiet gör allt storebror säger får Löfvén 21 mandat till, eller 159 stycken (46%).

regeringen
Regeringen Löfvén, bild TT

När det gäller energin innehåller regeringsförklaringen följande:

Regeringen kommer att bjuda in till blocköverskridande samtal […]. Regeringens ingång i dessa samtal är att kärnkraften ska ersättas med förnybar energi och energieffektivisering och att Sverige på sikt ska ha 100 procent förnybar energi. Den förnybara elproduktionen byggs ut ytterligare. Målet ska vara minst 30 terawattimmar ny el från förnybara källor år 2020. Det teknikneutrala certifikatsystemet för förnybar elproduktion ska användas för detta syfte. Stödet till havsbaserad vindkraft och till solkraft ska stärkas. Kärnkraften ska bära en större andel av sina samhällsekonomiska kostnader. Säkerhetskraven skärps och kärnavfallsavgiften höjs. Vattenfall ska vara ledande i omställningen av energisystemet mot en högre andel förnybar energi.

Det ursvaga parlamentariska underlaget gör att man inte kan få stöd för direkta lagar om kärnkraftsnedläggning (om inte centern skulle överge alliansens överenskommelse och göra gemensam sak med vänsterblocket förstås). Den största chansen att få till en nedläggning är därför att baka in ekonomiska giftpiller i budgeten, vilket förklarar ett lögnaktigt och ovärdigt casus belli om att kärnkraften inte bär sina samhällsekonomiska kostnader. Budgeten hanteras nämligen lite speciellt och i klump just för att tillåta svaga regeringar att hantera landets ekonomi effektivt och därmed är det betydligt lättare för en regering att få igenom förslag de egentligen inte har stöd för om förslagen kan stöpas i en skapligt renodlad ekonomisk form.

30 TWh tillskott på fem år är väldigt mycket – dagens vindkraft är på bara 10 TWh. Planen för att åstadkomma det är alltså att man ökar på elcertifikaten och ovanpå det skjuter till en massa extra stöd till energikällor som inte klarar sig på bara 20-40 öre/kWh i subvention (solceller och havsbaserad vattenkraft).

Man räknar alltså, fullt logiskt, med att mycket av vår kärnkraft blir ”olönsam” när man ökar subventionerna av vindkraft och biomassa från 20-30 öre, subventionerar solceller och havsbaserad vindkraft med kanske det dubbla, fortsätter med en särskild kärnkraftsskatt (effektskatten) på cirka 7 öre/kWh, tvingar fram (ytterligare) onödiga säkerhetsåtgärder för ett okänt belopp och driver på kostnadseskaleringen i avfallshanteringen med gissningsvis 4 öre. Det finns självklart olika tolkningar av överenskommelsen och många hoppas/fruktar tydligen fortfarande att Löfvén ska blåsa/köra över miljöpartiet och se till att driva vidare kärnkraften. Jag tror inte ett dugg på det, utan antar tills motsatsen bevisats att man fortsätter demontera vår elförsörjning.

Totalkostnaden då? Vi får höfta lite: Om man ska få in 30 TWh förnybar el  till 2020 och lägga ner motsvarande kärnkraft, så kan man räkna med det billigaste alternativet på ca 10 GW för 10 kr/W, dvs totalt 100 mdr, mycket optimistiskt räknat. Om vi dessutom försiktigt räknar med 50% påslag pga stödet till sämre alternativ som sol och havsbaserad vindkraft, samt pga vind-elens lägre värde (försämrad prisrelation vid elhandel mot utlandet), samt dess behov av utbyggd kapacitet i stamnätet samt i vattenkraften, så summerar det till 150 mdr på cirka 5 år, dvs 30 mdr per år.

Jag är tveksam till att detta är realistiskt, trots att det mesta av kostnaderna inte tas över statsbudgeten utan hamnar på konsumenternas elräkningar (cirka 3000 kr/person och år). Men visst, sätter man elcertifikaten på den nivån så kommer marknaden lösa det. Något som dock är lite oklart för mig ännu är hur detta kommer fungera med den överenskommelse vi har med Norge om en gemensam elcertifikatsmarknad och en gemensam ökning på 26.4 TWh från 2012 till 2020. Ska det omförhandlas, eller kan vi helt enkelt besluta om fler certifikat och låta norrmännen håva in en del av subventionerna?

Ovanpå det här vill man tvinga Vattenfall att agera oekonomiskt, som ett politiskt verktyg, inte bara hemmavid utan även ute i Europa.  Kostnaderna för det är okända, men jag tror inte att man gör som miljöorganisationerna krävt att i princip avveckla (inte sälja) all egen produktion i Tyskland. Jag har tidigare rapporterat att det har en prislapp på bortåt 200 mdr och jag tror varken Löfvén eller Fridolin vågar förstöra så mycket svenskt kapital på ett bräde. Kapitalförstöringen i kärnkraftsnedläggningen är förvisso större, men mer utspridd och mindre uppenbar för de flesta.

Obligatoriskt gymnasium, högre a-kassa, höjda skatter och oändlig sjukskrivning? Don’t get me started.

Tillväxthaveristernas hybris

Det här är femte inlägget i en bloggserie om tillväxthaverister. Nytillkomna läsare kan vilja läsa prologen, förstaandratredje och fjärde inlägget. Kanske är detta femte inlägg det sista i serien, om inte ni läsare tycker jag missat någon aspekt?

Jag började haveri-serien med att citera en vanlig grön/peakar-ramsa: ”Den som tror på oändlig tillväxt på en planet vars resurser är ändliga, är antingen galen eller ekonom.” Citatet är, förutom att det är en halmgubbe, väldigt typiskt för haverism – att man anser att man begriper bättre än fackmänniskorna.

I det här inlägget tänkte jag knyta ihop säcken genom att dissa haveristernas övertygelse om att de har tämligen unika insikter inom ekonomi. Okej, i övriga inlägg i serien visar jag visserligen på ekonomiska missförstånd hos haveristerna så det räcker och blir över, men det kan vara värt att ta upp ytterligare ett par tematiska exempel.

Jag har använt ett Ekologistas-inlägg för att exemplifiera det mesta i min serien, och så även denna gång: ”[…] det kommer levereras en finit mängd energi per år. Men, om samtidigt ekonomin ska följa exponentiell tillväxt, så betyder det att vår energiproduktion kommer bli en allt mindre del av ekonomin för att inom en inte allt för lång tid för att närma sig 1 % av ekonomin, sedan 0,1 % och så vidare. Men då ska vi komma ihåg att alla våra transporter, all produktion, all matproduktion mm kräver energi. Men om energin endast upptar en så obetydlig del av ekonomin kommer priset på energi gå mot noll. Ett pris som går mot noll gör att ingen kommer kunna investera i energiproduktion, varvid allt som bygger på energi kommer kollapsa.”

Ovanstående hör till den klass av resonemang som är så stolliga att det är svårt att veta var man ska börja motbeviset. Gäller samma sak andra verksamheter, som matproduktion, vatten mm? Varför har vi inte sett att annat som vi verkligen måste ha plötsligt blir omöjligt att producera för att det är för billigt!? Vi andra tycker nog att billighet implicerar att det är lätt, inte svårt, att producera.

Dessutom kan energiproduktionen stagnera volymmässigt men ändå stanna vid exempelvis 1% av BNP (om det går åt ca 1% av befolkningen för att producera den.) När andra delar av ekonomin växer i värde så växer även energiproduktionen i värde. En orsak är att de som jobbar med det hänger med i lön, en annan är att värdet av energin växer när den utgör basen i en allt större ekonomi.

Ett annat citat från en miljödiskussion på FB: ”Ett framtida, grönt, magnettåg utan överflödig personal som kör Sthlm-gbg på nolltid och som tar fler passagerare per åkning skulle i teorin skapa riktigt billiga biljetter eftersom det finns så få grejer som kostar pengar i ett sådant tåg (förutom själva tillverkningen typ) – detta skulle vara ett jättebra steg för medborgarna och en god samhälls- och klimatinsatts men mycket dålig för ekonomin då t.ex bussar och bilresor kunde minska pga de billiga tågbiljetterna”

Det här ligger rätt nära Broken Window Fallacy samt idén om att katastrofer höjer välståndet. Personen som skrev ovanstående ser det uppenbara – dvs det som försvinner. Han ser inte de andra saker som medborgarna kommer använda sina pengar till, ej heller de ekonomiska vinsterna av att i praktiken göra Gbg och Sthlm till en storstadsregion. Och, framförallt, han förstår inte att de som räknar ihop BNP kommer att tillmäta de förbättrade resmöjligheterna ett stort värde (det kommer bakas in i BNP-deflatorn). Exempelvis blir real BNP högre när vi får snabbare datorer, även om datorpriserna och -volymerna är oförändrade. Samma gäller för förbättringar i transporter.

Jag tror att en starkare ekonomi-utbildning i den svenska skolan har potentialen att fixa väldigt mycket felaktigt tänkande och dåliga policies på allehanda områden. Det borde vara värt att traggla grunderna och fall-studier som dessa vartenda år från säg femman och uppåt, varvat med privatekonomiska och mikroekonomiska fundamenta. Men skulle några politiker möjligen förlora röster om folk förstod ekonomi bättre?