Månadsarkiv: september 2014

Återvinning är skräp

Den största mängden hatmail en New York Times-artikel någonsin fått ska vara en krönika av John Tierney med titeln Recycling Is Garbage. Läs hela – den exponerar oerhört förtjänstfullt hur skam, skuld och irrationella argument får oss att slösa tid, pengar och miljö till ingen nytta. Återvinningsritualerna mildrar våra dåliga samveten och har därför blivit djupt rotade företeelser som man uppenbarligen ifrågasätter på egen risk. Kärnkraftsägaren (miljöhjälten?) Mr Burns däremot, har en uppfriskande attityd till det hela:

Jag är självklart inte emot motiverad återvinning. Jag har exempelvis själv betalt flera tusen för en maskin som kan återvinna familjens kläder. I den tvättar vi förbrukade kläder och de blir då nästan som nya, och detta kan vi göra i storleksordningen 100 gånger per plagg innan det slutligen är så slitet att vi kastar bort det. En skaplig arbetsinsats krävs trots maskinen, men det är det värt.

Det är däremot under protest som jag tar bilen till återvinningsstationen då och då för att slänga diverse källsorterat avfall. Vi har tyvärr kommunism på sophämtningsområdet och kommunen har bland annat avskaffat grovsophämtning och gjort sopkärlen så små att man inte ska få plats med allt. För ett antal år sen saboterade man dessutom återvinningsstationerna efter att ett par barn blivit ihjälklämda i en återvinningscontainer vid hämtning. Därefter har man krympt inkasten så att man blivit tvungen att kasta in en grej i taget!

Låt oss uppskatta tidsåtgången för denna säkerhetsåtgärd: 5 minuter extra en gång i månaden för kanske 3 miljoner återvinnare, dvs 5*12*3e6 = 180 miljoner minuter = 3 miljoner timmar = 125,000 dygn = 342 människoår per år. Detta slöseri av 342 människoår räddar kanske ett barn från ihjälklämning vart femte år. Dvs man bränner 5*342 = 1710 människoår för att rädda barnets förlorade 70 människoår. (Övning till läsaren: räkna ut hur många människo-år som skärpt flygplatssäkerhet efter 9-11 kostar mänskligheten.)

I de fall källsortering är en vettig verksamhet så skulle företagen, på en fri marknad, betala oss såpass mycket för sopfraktionerna att vi tycker att det är värt att göra jobbet. Annars kan faktiskt någon kombination av eld, magneter, maskiner och kemikalier göra sorteringsjobbet på soptippen!

Alla dessa falska metoder med vilka vi (inte) räddar världen medför att vi inte förmår fokusera på det som verkligen är verksamt. Vi hetsar varandra att ta bilen till återvinningsstationerna. Vi strider för subventioner av förnybart, för återvinning, för energibesparing och därefter känner vi oss goda och nyttiga fast CO2-utsläppen fortsätter öka. Vi hittar på feel-good-ritualer som att släcka lysen, dagligen följa våra svindyra solcellers produktion, rota i våra egna sopor, jaga tända lysen och köpa ekologisk lyxmat som kräver 30% mer yta för odling. Vi ropar varg och tröttar ut varandra mentalt med alla åtgärder, skapar backlashes. Är det konstigt att vi sedan inte förmår samla oss för att se till att vi får ett globalt klimatavtal!? Men det är faktiskt ingen som söndrar och härskar – det är ingen konspiration och det är inte ”fossil-lobbyns” fel. Vi söndrar själva och följaktligen härskar vi inte över vårt eget öde. Det är dagens demokrati i ett nötskal.

Helgläsning v37

1. Forskare från Sveriges lantbruksuniversitet skriver en viktig artikel om ”parallell” vetenskap. Hur framförallt olika, inte minst grönröda, makthavare styr forskning och dess genomslag i media för att skuffa undan riktig vetenskap till förmån för handplockade ”experter” mm. Hur enorma anslag förslösas på tämligen idiotisk forskning om exempelvis risker med GMO, och på att finansiera lobbying av organisationer som företräder ”gräsrotsintressen”. Det ger en del ytterligare bränsle till min bloggpostning om det grönakademiska komplexet.

2. Per Schlingmann, fd moderat chefsstrateg, och någon mer lyckas göra reklam för sin nya bok på DN Debatt. Debattartikeln är väldigt märklig på det viset att den radar upp en massa intressant statistik om hur kvinnorna alltmer dominerar näringslivet, det urbana livet, inkomstfördelningen, universiteten mm, men ändå helt saknar poäng. Den landar bara i något allmänt hållen fråga om hur Sverige ska leda utvecklingen mot matriarkatet (som om vi inte redan gjorde det). Kul att läsa för statistiken ändå.

3. UAE gör en Sverige, dvs bygger kärnkraft fort. De har startat ett bygge per år och har just gjutit första betongen för nummer tre. Nummer fyra kommer påbörjas nästa år. UAE har precis samma befolkningsmängd som Sverige, men lägre BNP per capita. De skrev kontrakt 2009 och startade byggen 2012, 2013 och nu 2014 och nästa 2015. Alla kommer vara klara till 2020. Det går om man vill, även om Sverige numera är ett stort nejdetkanviinte.

4. Skottland röstade tyvärr nej till självständighet. Här är en läsvärd principiell diskussion om nyttan med mindre stater. Det finns också levande forskning om saken, som visar att små länder tenderar att både vara rikare och mer jämlika.

5. För någon vecka sen presenterades årets IgNobel-vinnare.

6. Slutresultatet i valet. Min rekommendation Direktdemokraterna fick 1417 röster, aningen mer än det andra hyggliga alternativet, nämligen Klassiskt Liberala Partiet på 1210 röster.

7. Mellan 1978 och 2012, dvs under 34 år, påbörjades inga nya reaktorer i USA. Orsaken var att man först sökte licens att bygga verket och sen, när man byggt färdigt, var tvungen att söka licens för drift! Givetvis kan inget företag lägga dussintals miljarder på något som man kanske, kanske får börja utnyttja några år senare när byråkratins kvarnar eventuellt spottat ur sig ett ”ok”. I början av 2000-talet kom man på att det här kanske inte var så jäkla smart, och man införde möjligheten att få en kombinerad bygg- och driftlicens. Dessutom kan man nu licensiera reaktordesigner, så att varje reaktorbygge inte skulle behöva prövas för sig (förutom för plats-specifika detaljer).

Westinghouse fick design-licens för sin AP-1000 år 2006. För tio dagar sen lyckades GE-Hitachi komma igenom nålsögat med sin ESBWR. De hade certifiering för föregångaren också, men man får hoppas att den här designen har bättre lycka att attrahera investerarna. Nu pågår bara fyra byggen av AP1000 i USA, plus en återstart av ett urgammalt bygge av en äldre design.

Trängselskatter och bristande fokus

Signaturen Yergen skrev i kommentarsfältet om trängselskatt och miljödeklarationer som åtgärder mot klimathotet. Tänkte försöka belysa mina tankar på området.

Trängselskatter är en bra och nationalekonomiskt välförankrad metod att minska trängseln på vägarna. Trängseln medför bilköer och tidsförluster som kan prissättas i termer av förlorat välstånd för de inblandade. Idén är att man internaliserar den kostnad man åsamkar sina medbilister genom att ge sig ut på vägen. På så sätt ändras vägutnyttjandet från det som upplevs som personligt optimalt till vad som är samhällsekonomiskt optimalt. De allra flesta som motsätter sig trängselskatter i områden med stora trängselproblem har inte förstått den samhällsekonomiska optimering som skatterna medför och missar att värdera sin tid när de tror att de blir förlorare.

Trängselskatter kan också, som en bieffekt, hjälpa till med luftkvaliteten i storstäderna, men för optimal transparens och funktion hos behöver man både en trängselskatt och en luftföroreningsskatt! Trängselskatten bör förstås variera kraftigt beroende på tid på dygnet men vara oberoende av bil, eftersom trängseln är i princip densamma oberoende av bilsort. Däremot luftkvalitetsskatten bör troligen vara oberoende av tid på dygnet men radikalt olika beroende på bil (elbilar bör ha noll, exempelvis).

Trängselskatter bör inte ses som ett medel att komma åt klimatproblematiken. Mer effektivt bilåkande ger förvisso en minskning i efterfrågan på olja, men det motverkas av att priset sjunker vilket skapar efterfrågan någon annanstans. Eller med andra ord: vi pumpar ungefär så mycket olja vi kan och priset avgör sen hur oljan fördelas mellan människorna i världen. I tekniska ekonomiska termer är oljans tillgångselasticitet väldigt låg.

world-oil-supply-and-brent-oil-price

För att komma åt CO2-utsläppen bör man beskatta dessa direkt och nationellt med ett globalt överenskommet golv, inte försöka gå omvägar via beskattning av andra företeelser. Alla sådana omvägar kommer flytta utsläpp till mindre nogräknade personer och länder. På samma sätt: att ha miljödeklarationer på varor, exempelvis, kan förvisso göra att några procent miljömedvetna ändrar sitt konsumtionsmönster en aning, men övriga får då lite billigare kolvätebaserad energi och konsumerar mer.

Ett problem med miljödeklarationer, särskilt påtvingade sådana, är att det skapar byråkrati och begränsar konkurrensen till de som kan tillhandahålla miljödeklarationer. Kostnaderna ökar och ekonomin blir stelare och makt förskjuts från konsumenter till (färre) företag och deras kontrollanter. Man skapar också en viss andel fuskare i varje steg av förädlingskedjorna. CO2-skatter som tas ut vid källan eller importstället är inte alls lika lätt att fuska med. Det går nämligen bara att fuska vid dessa källor – inte i varje steg i värdekedjan. Skattekostnaderna ripplar automatiskt vidare genom alla värdekedjor i produktförädling och försäljning utan möjligheter till smitning. Dessutom behöver man inte fundera på CO2-innehåll eller oroa sig för att man missar något, utan man bara agerar efter prisbilderna precis som man alltid gör. Informationsproblemet försvinner.

Det allra största problemet med åtgärder baserade på medvetenhet och individuell aktion är att de medvetna människorna tappar fokus. Istället för att ägna all energi åt att kräva ett globalt CO2-skatte-avtal, som är det enda som har utsikter att fixa problemet, så ägnar man massor av energi åt ineffektiv och splittrad självspäkning för att kunna känna sig som goda människor. Lägg till detta en massa inbördes strider och politiskt sidospårande som blir resultatet av krav på subventioner av förnybart, förbud mot glödlampor, vägran att acceptera kärnkraft, hatet mot Vattenfalls tyska verksamhet, mot nya pipelines i USA och allt annat i den stilen som pågår i hela världen.

Om alla vi medvetna i världen verkligen fokuserade så skulle vi få vårt klimatavtal och problemet skulle lösas per ekonomisk automatik, genom den osynliga handen. Vi skulle inte behöva strida mot den där tyska brunkolsgruvan eller överdrivna köttkonsumtionen eller strida för den där vindsnurran, elbilen eller kärnkraftverket, eller vaddetnuär man tror är problemet eller lösningen. Priserna skulle fixa alltihop med ett enda brett penseldrag.

Tillväxtutrymmet

(Råkade publicera det här ofärdigt förut, så ni kanske har två i era RSS-läsare. Isåfall är det detta inlägg ni ska läsa.) Det här är fjärde inlägget i en bloggserie om tillväxthaverister. Nytillkomna läsare kan vilja läsa prologen, förstaandra och tredje inlägget. I det här omgången behandlas idén om tillväxtutrymme.

Bloggen Ekologistas skrev såhär:

Men då ska vi komma ihåg att det ekonomiska systemet måste begränsas till en radikalt lägre tillväxt än vad vi sett hittills globalt. Och för att de länder som behöver utvecklas mer behöver mer tillväxt än tex EU och USA, så skulle man kunna använda samma perspektiv som på våra historiska utsläpp och konstatera att vi som haft stor tillväxt tidigare bör begränsas mer, för att ge rum åt andra länder att växa till sig, dvs EU och USA för nöja sig med 0,01-0,1 % tillväxt, medan utvecklingsländer får ha högre än 1 % tillväxt så att de kan komma ikapp.

Som vanligt får vi ingen förklaring till märkliga påståenden av den här typen, så vi får gissa oss till det bakomliggande resonemanget. Gängse nationalekonomisk kunskap ger annars vid handen att länder fungerar som ”lok” åt varandra. Ett land har lättare att växa om övriga världen går bra och vice versa. Låt oss därför anta att det inte handlar om att den uppenbart felaktiga idén om att ekonomi skulle vara ett nollsummespel, utan att de antingen syftar på att energi och råvaror inte räcker till långsiktigt, eller på att miljöförstöringen leder till systemkollaps.

När det gäller energi och råvaror finns det förstås ett visst fog för hållningen att besparingar hos rika länder sänker efterfrågan och därmed priset, vilket gör det aningen lättare för fattiga länder att tillgodose sina behov. Å andra sidan är det snarare de oljeproducerande länderna som ska sluta med sitt enorma slöseri med energi. Dessutom är det viktigt att inse att den ekonomiska tillväxten i rika länder sedan 70-talet inte resulterat i ökat per-capita-behov av energi och metaller.

Man kan notera hur Kina tar 96% av sin kolkonsumtion från inhemsk produktion medan Indien däremot får hjälp av Australien mfl, men det är knappast någon brist på kol som hämmar Indien, utan socialism. Vi har mig veterligen ännu inte sett någon peak inom varesig metaller eller energitillgång och inte mycket tyder på att vi kommer få se några peakar inom överskådlig framtid. Inte mycket till resursbrist, alltså, men givetvis en viss priskonkurrens. Statistiskt visade jag i ett tidigare inlägg att fattiga länder har en snabbare per-capita-tillväxt och dessutom är det så att allt mer olja mm går till växande u-länder. Det är uppenbarligen så att fattiga länder vinner mark per automatik. Därmed finner jag inget stöd för att rika länder skulle behöva avsiktligen minska sin tillväxt för att ge andra resursmässigt utrymme.

När det gäller att tillväxt skulle leda till miljöförstöring och systemkollaps, och vi rikare länder därför skulle behöva hålla igen för att skapa miljömässigt utrymme, så är det inte så lätt att ta fram data som visar på varken det ena eller det andra. Det bästa vi har att tillgå kanske är konceptet med ”ekologiskt fotavtryck”:

footprint-vs-hdi

Här har man plottat ekologiskt fotavtryck som en funktion av HDI-måttet. HDI är välkorrelerat med BNP, så om vi använder det som en proxy ser vi att de rika länderna ligger rejält ovanför den trevliga blåa kvadranten i nedre högra hörnet som man vill ligga i. Här vill jag hänvisa till min bloggpostning om Earth Overshoot Day där man ser tydligt hur det ekologiska fotavtrycket domineras av CO2-utsläpp. Bilden skulle alltså se ganska bra ut om CO2-utsläppen inte räknades med!

Faktum är att med de senaste data som Global Footprint Network gjort tillgängligt, så har höginkomstländer bara utnyttjat 76% av sin biokapacitet, mellaninkomstländer 62% och låginkomstländer 87% av sin biokapacitet, om vi räknar bort CO2. Låginkomstländerna är alltså värst! Ändå är alla kategorier alltså hållbara i någon mening. Går vi in på detaljer ser vi att Nordamerika ligger på låga 50% och Europa på 74% (medan Japan ligger på skyhöga 266%). Att Europa ligger värre till än USA beror förstås främst på hög befolkningstäthet.

Tittar man på tidsserier ser vi att rika länder med låg befolkningstillväxt snarare förbättrar sin footprint med tiden. Inte så konstigt, eftersom vi har råd med tunga miljöskyddslagar. Wikipedia-avsnittet för den miljö-Kuznetskurvan påpekar exempelvis att avskogning upphör vid en viss BNP-per-capita-nivå, och att diverse utsläpp från biltrafiken minskat kraftigt samtidigt som biltrafiken ökat kraftigt i USA. Om vi bortser från CO2-utsläpp, som idag ändå domineras av mellaninkomstlandet Kina, så finns alltså svagt eller inget stöd för att rika länder behöver minska egen tillväxt för att ge övriga miljömässigt utrymme att öka sin tillväxt. Visst, CO2-utsläppen behöver lösas, men inte genom lägre tillväxt eller krympta ekonomier, utan genom elektrifierad transport och icke-fossil elproduktion (läs: kärnkraftverk).

Modern luddism

Tvåhundra år har gått sedan luddismens  historiska höjdpunkt. Ludditer var alltså missnöjda textilarbetare som 1811-1817 protesterade mot maskinell effektivisering genom att bland annat sabotera de nya maskinerna. Grejen var förstås att de inte såg längre än näsan räckte, dvs till deras förlorade jobb. Det var inte så lätt för hantverkare i 1800-talets början att inse att det finns oändligt med jobb och att industrialiseringen skulle göra även dem rika bortom all fattningsförmåga, men idag, efter 200 år av erfarenhet och stadigt ökande välstånd, finns det inte längre mycket till ursäkt.

Nu lever luddismen kvar hos vissa, inte minst hos det gamla språkröret Birger Schlaug, som antagligen varit luddist i hela sitt liv utan att låta verkligheten påverka kartan. I ett antal blogginlägg på sistone har han tjatat  om en ny rapport som hävdar att hälften av jobben kommer försvinna på 20 år i en ”digital tromb”. Det låter väldigt överdrivet med tanke på hur genomreglerad och stel ekonomin är. Minns att för kommersiell innovation krävs regler som tillåter den. Se på autonoma bilar – hur ska det gå till med dagens trafikregler och -lagar? Hursomhelst, även om denna utveckling besannas har vi fortfarande oändligt med jobb!

Vad är då Schlaugs lösningar på detta enorma icke-problem? En helt batteri av åtgärder, förstås. För det första vill han skapa arbetsdelning genom arbetstidsförkortning. Vi ska alltså sänka arbetstiden så att de arbetslösa ska kunna gå in som läkare, lärare, civilingenjörer mm.

För det andra vill han flytta skatter från skatt på arbete till en produktionsskatt som ska utgå på företagens omsättning (så företagen inte ska kunna smita genom att automatisera). Du, käre läsare, som har lite mer nationalekonomisk intuition än Schlaug, inser säkert vad som händer om man straffar företagen en gång för varje led i produktionen man har. Jo, man tvingar företagen att minska antalet led, dvs man tvingar fram så kallad ”vertikal integration” där samma företag äger hela värdekedjan från ax till limpa. Schlaug är ett grönskägg som helst vill ha småskalighet och lokal produktion. Ändå förespråkar han, givetvis utan att själv begripa det, policies som skulle ge oss helt enormt storskaliga, globala och komplexa företag.

För det tredje vill han införa medborgarlön så vi lättare ska kunna hantera detta enorma utflöde från arbetsmarknaden som han ser framför sig. Dvs han vill främja att folk inte omskolar sig eller söker nya jobb efter rationaliseringar, utan att de sitter hemma och spelar datorspel etc medan de vänjer sig vid väldigt låg levnadsstandard. Som bonus skulle de slita mindre på miljön.

För det fjärde ska vi ta oss ur vårt ”beroende av tillväxt”. Givetvis utan att specificera vad detta beroende skulle bestå i och hur lösningen skulle se ut. Den som vill kan ju läsa min ännu inte avslutade bloggserie om tillväxthaverism för mer kött på benen. I korthet finns inget ”beroende av tillväxt”. Det är ännu ett påhittat problem.

Schlaug är tyvärr inget större undantag, utan ungefär såhär bra begriper vänsterpolitiker ekonomi. Att alla inte skriver under på samma dumheter är mer av en modefråga än ett resultat av förståelse. Annars vore de inte vänsterpolitiker.

#miljörösta

Den som debatterar ibland med folk från religiösa trakter (USA exempelvis) kommer förr eller senare upptäcka att många som ser religiositet som en förutsättning för moral. Ateister antas vara amoraliska hedonister. Vi i Sverige tycker förstås det låter helt vrickat, men för de som lever sina liv i religösa hegemonier är det inte så konstigt. I deras vardag kopplas hela tiden religion och moral ihop, och brist på moral förklaras regelmässigt, oavsett sanningshalt, med bristande gudsfruktan. Samtidigt saknar de motexempel – ateisterna i sådana samhällen vågar sällan komma ut ur garderoben och därför har de troende inga vänner som är ateister.

AtheistPresident-550x278

I Sverige har vi våra paralleller, förstås, beroende på våra egna hegemonier. Feministisk ideologi ses i vissa kretsar som en förutsättning för jämställt tänkande. På samma sätt ses grön ideologi som en förutsättning för miljövänligt tänkande. Övriga är amoraliska hedonister – är man inte feminist så är man likgiltig till jämställdhet och man behandlar då kvinnor som det passar ens tillfälliga begär. Är man inte grön är man likgiltig inför miljöproblemen och konsumerar och exploaterar som det passar. Vilket förstås är trams.

Gröna krafter uppmanar nu folk att #miljörösta, men det är uppenbart att de egentligen vill att man ska rösta grönt, dvs på Mp, V, Fi eller i absoluta nödfall C. Jag kan hålla med om att det kan finnas en poäng i att miljörösta, men tycker kanske att man isåfall verkligen ska titta på miljövänlighet och inte på grönhet.

När det gäller miljövänlighet borde den första ambitionen för politiker rimligen vara att de inte själva ska tvinga fram onödiga miljöskador. När man subventionerar förnybart gör man just detta. Man skapar efterfrågan på metaller, skogsprodukter, mer elledningsgator, fördämningar, transporter mm, utan att det finns en motsvarande efterfrågan på mer el! Vindsnurrorna, solcellerna, biomassaverken, småskalig vattenkraft, de utbyggda stamnäten mm hade för det mesta inte byggts om marknaden fått råda. Och funnes efterfrågan hade marknaden troligen byggt två ganska oansenliga fabriksbyggnader innehållande varsin reaktor istället för allt det där övriga.

Mp tror, enligt bland annat en färsk debattartikel i Ny Teknik, att marknaden ratar såväl kärnkraft som fossilt, och då faller hela vitsen med fortsatt subvention av alternativ. Det enda som subventioner kan åstadkomma i det läget är ett överskott av energi.

Så hur ska vi veta vilka politiker som tycker att slöseriet och det konstlade upp-pumpandet av elproduktionen ska fortsätta? Hur ska vi kunna kryssa en vettig kandidat med minimalt med arbete? Här har vi faktiskt fått hjälp från Svensk Vindenergi, som har genomfört en enkät med 510 av toppkandidaterna till riksdagsvalet! De har ställt fyra frågor:

  1. Håller du med om att elcertifikatsystemet bör förlängas till 2030 så att den förnybara
    elproduktionen i Sverige kan fortsätta att öka?
  2. Anser du att Energimyndigheten bör få i uppdrag att utreda om det, utanför det befintliga elcertifikatsystemet, bör införas någon form av stödsystem för havsbaserad vindkraft?
  3. Håller du med om att Svenska Kraftnät bör få i uppdrag att arbeta fram en konkret
    handlingsplan för hur ett förstärkt stamnät och nya utlandsförbindelser ska kunna möta den ökade förnybara elproduktionen i Sverige fram till 2030?
  4. Håller du med om förslaget att Energimyndigheten bör ges i uppdrag att utreda och ta ett samlat grepp över hur tillståndsprocesserna för vindkraft kan förkortas och underlättas?

De som svarar ”ja” på fråga 1-2 är uppenbart gröna (eller kuvade av partipiskan) personer som enligt sin förnybart-dogm gärna pressar fram slöseri och ökad miljöbelastning. Att svara ”ja” på 3:an är halv-ok, eftersom det kan ses som en beklaglig men nödvändig följd av annat vansinne. Att svara ”ja” på 4:an är inget konstigt alls – vi ska inte ha onödiga hinder. Så hur ser det ut, när det gäller de viktigaste frågorna, dvs 1-2? Jo, såhär:

extend_certificates extra_seabased

Ovan ser man alltså att moderaterna under Reinfeldts trianguleringsregim blivit förnybartkramare och att knappt någon vågar gå emot partipiskan. Det lysande undantaget är Marie Malmer Stenergard (M) från Skåne, som antingen har civilkurage eller saknar koll på partiets officiella hållning. Fp har tvärtom vettig partipolicy med nej till elcertifikat, men de flesta går emot(!) eller är för fega för att ta ställning. Du kan läsa den länkade enkät-rapporten för hela listan på toppkandidater i ditt län. För din bekvämlighet ger jag här en lista på kandidater med acceptabla svar (dvs ”nej” på 1-2):

  • Bengt Eliasson (fp) – Halland
  • Christer Nylander (fp) – Skåne
  • Michael Anefur (kd) – Skåne
  • Marie Malmer Stenergard (m) – Skåne
  • Roger Haddad (fp) – Västmanland
  • Roland Utbult (kd) – Västra Götaland
  • Mathias Sundin (fp) – Östergötland

(Plus nästan alla Sd-kandidater, som tycks ha en gemensam rikslista.) I de flesta län saknas alltså en vettig kandidat i undersökningen, men det finns säkert kandidater med vettiga åsikter längre ner på respektive lista. Jag råkar bo i ett av länen som har en acceptabel kandidat och ett alternativ (om jag inte röstar Dd) är att jag väljer den kandidaten. Ska du #miljörösta? På vem?

Den som väntar på något gott

De flesta är bekanta med Moores lag från 1965 som handlar om att antalet transistorer på integrerade kretsar (dator-chip) av en viss storlek fördubblas vartannat år. Historiskt har det lett till en ännu lite snabbare hastighetsökning (fördubbling var 18:e månad, sådär) hos datorer, eftersom man både kunnat skruva upp klockfrekvensen och använda de extra transistorerna till att göra beräkningar på kortare till eller flera samtidigt. Nu verkar utvecklingen vara på väg att bromsa in något, vilket är ett intressant ämne i sig, men jag tänkte peka på ett annat fenomen.

Säg att du har ett riktigt svårt beräkningsproblem. Du ska simulera något enormt komplext system, lösa ett riktigt djupt schackproblem, knäcka ett tufft krypto eller dylikt. Du räknar lite på problemstorleken och den datorkraft du har råd med och kommer fram till att om du startar ditt beräkningsprogram idag, så kommer det ta 20 år att komma fram till en lösning. Urk!

Men sen kommer du på det där med Moores lag, och inser plötsligt att om du väntar i 18 månader innan du köper hårdvaran och startar beräkningen, så kommer du lösa problemet på 1.5 år + 20/2 år = 11.5 år. Mycket bättre! Kurvan för totaltid som funktion av väntetid ser ut såhär:

moore

Matar man in en motsvarande ekvation i Wolfram Alpha (jag är lite lat ikväll) så får man följande resultat för globalt min:

wolframalpha-min

Man bör alltså vänta i 4.8 år, köpa sig en dator då, och få ut en lösning på sammanlagt strax under 7 år. (Kan nämna att om man väntar i 20 år, så löses problemet på ny hårdvara på cirka 17 timmar.)

Vad finns det för andra applikationer på liknande optimerings-tänkande? Det som slår mig direkt är solcellsinköp! Jag skrev i ett tidigare blogginlägg om industriella läreffekter och solceller, där varje fördubbling av kumulativ produktionsvolym tycks medföra en prisreduktion på ca 20%. Tyvärr kan vi inte vara säkra på hur snabbt kumulativ volym ökar eftersom den procentuella tillväxten sjunkit, men vindkraften hade 30-procentig tillväxt i många år och låt oss anta att solcellerna upprepar detta.

Anta också att vi får leva med ett konventionellt elpris på 120 öre/kWh tills vi investerar i en solcellsanläggning, och att vi idag får en totalkostnad på 150 öre/kWh om vi investerar i solceller. När, exakt, bör vi slå till, om målet är att ha betalat så lite för elen som möjligt under den kommande 30-årsperioden? Jo, enligt grafen:

electricitycost

Som exemplet är konstruerat är det en förlust att investera direkt, eftersom två hål i väggen är billigare än solcellselen. Efter tre år har solcellerna kommit ner i pris såpass att man kan göra en liten, liten vinst på att investera. Någonstans kring 12-13 års väntan ligger optimum, när solcells-elen kostar cirka 50 öre att producera.

Det är lätt att resa ett antal invändningar mot det här räkneexemplet, varav den största kanske är att 12-13 år av 30%-ig tillväxt kan vara orealistiskt, men som ett grovhuggen illustration kan det duga. Jag har alltså illustrerat att om man tror på fortsatt priserodering för solceller så bör man vänta med att investera tills kostnadsdifferensen mellan nätel och egenproducerat är mycket större än idag.

Vill man på ett enklare sätt räkna på om det är dags att slå till (Don’t do it!)kan man försöka bedöma om priseroderingen till nästa år (cirka 8% i min modell) klår årets potentiella besparing. Vi kan exempelvis köpa Vattenfalls solcellspaket medium för 71,000 kr i år eller spara 8%, dvs cirka 5700 kr, på att vänta till nästa år, plus ränta(!). Paketet producerar bara cirka 3100 kWh/år och bör väl skrivas ner med 3% iallafall. Du kan alltså välja mellan följande:

  • spara 5700 kr plus ränta
  • få 3100 kWh för 71,000*0,03 = 2100 kr.

Vad som är bäst torde vara uppenbart. Tyvärr gör fluktuerande bidragssystem måhända min kalkyl lite akademisk, men med lite arbete kan man förstås resonera likartat även med bidrag.

Helgläsning v36

1. Tatuerings-borttagningsindustrin i USA omsätter ungefär en halv miljard dollar och växer så det knakar. Undrar om den kan gå om ditsättningsindustrin med tiden.

2. Mattias Svensson anlägger ett historiskt perspektiv på drogdebatten. På 60-talet i Storbritannien talade man såhär om homosexualitet:

”Den främsta anledningen till det här förslaget är att det kanske kan få vårt samhälle att slutligen lämna frågan om att straffa homosexuella som hittills hindrat oss från att ta itu med den verkliga utmaningen, att hindra unga pojkar från att växa upp till vuxna homosexuella.”

Idag kan det heta såhär i den svenska drogdebatten:

Vi ska inte straffa de som tar droger. Ska man dömas ska det vara till vård, inte till fängelsestraff, säger exempelvis nyblivne vänsterpartisten och regeringen Perssons tidigare narkotikasamordnare Björn Fries i Dagens ETC (27/1 2014).

3. Väldigt sent, men ändå: Björn ”Nalle” Wahlroos gör ett strålande sommarprat om ekonomi, innovation mm i globalt perspektiv. Tack till signaturen F4nat1ken för tipset.

4. Miljöpartiets kanske mest internationellt kända person, Pernilla Hagberg, förstanamn på Vingåkers kommunlista, är aktuell med nya intervjuer om chemtrails och Planet X. SMHI är en del av konspirationen! Sedan blev hon utsparkad – det blev för illa tillochmed för Mp.

5. Vindkraftsbranschen har gjort en undersökning som visar att 77% av riksdagskandidaterna är rödgröna stollar som älskar subventionerna till förnybart. 70% av M-kandidaterna vurmar för elcertifikaten och även Kd och Fp har en majoritet certifikatkramare. Miniminivån om man ska personrösta på energifrågorna bör vara att säkerställa att den man kryssar vill avskaffa elcertifikaten och effektskatten på kärnkraft! Tipsa gärna varandra om kandidater i kommentarsfälten.

6. Antar att alla redan sett den, men:

Riksdagsvalet och Dd

Ja, vad ska man säga? Kanske är en bunt citat från H.L. Mencken (1880-1956) passande i sammanhanget:

”Every election is a sort of advance auction sale of stolen goods.”

”A good politician is quite as unthinkable as an honest burglar.”

”Democracy is a pathetic belief in the collective wisdom of individual ignorance.”

”Democracy is also a form of worship. It is the worship of jackals by jackasses.”

”Democracy is the art and science of running the circus from the monkey cage.”

”Democracy is the theory that the common people know what they want, and deserve to get it good and hard.”

”Every decent man is ashamed of the government he lives under.”

”If a politician found he had cannibals among his constituents, he would promise them missionaries for dinner.”

Valcirkus

(Ovanstående bild lånad från tjuvlyssnat.se.)

Det finns SÅ mycket som stör mig i det demokratiska systemet. Ytligheten. Bristen på ideologi. Trianguleringarna och nivelleringen. Karriärpolitikerna. Slagorden. Mediadreven. Politikersvaren. Partipiskorna. Persongalleriet. Bristen på klarspråk.

Nästa helg har vi har att välja mellan fyra socialliberala, två konservativa, två kommunistiska och ett grönt politiskt paket med tillhörande galjonsfigurer. Alla paketen är omöjliga hopplock av högt och lågt, delvis historiskt bagage från decennier tillbaka, delvis trianguleringar, delvis någon ideologisk rest. Några av de paket som får flest röster ska efter valet jämkas ihop så att vi kan toppstyras av deras galjonsfigurer i fyra år, varefter proceduren upprepas igen.

Lite trött på att delta i detta igen. Jag har bestämda åsikter om det mesta, men pga ovanstående har faktiskt inte helt bestämt mig vad jag ska rösta på. Det kan också bero på att det inte är så blodigt viktigt, eftersom min röst av 6 miljoner har väldigt liten möjlighet att påverka valresultatet. En enkel cost-benefit-analys ger givetvis vid handen att jag borde stanna hemma, men ändå har jag alltid gått och röstat. Någon sorts fånig idealism eller nördig hobby kanske. Dessutom har jag alltid röstat på ett riksdagsparti för att min röst inte ska vara bortkastad. Försökt hitta någon libertarianskt sinnad kandidat i M/Fp/C att kryssa (aldrig lyckats med C – faller på energipolitik).

I år lutar jag åt att ändra på det. Jag råkade semestra på Gotland under Almedalsveckan och såg ett väldigt aktivt parti i Almedalen: Direktdemokraterna. Ju mer jag tänker på det, desto mer upplever jag att de har moderna lösningar på det mesta av mitt gnäll ovan.

direktdemokraterna-logotyp

Som jag har förstått ska det mycket kortfattat fungera såhär: DDs mandat i riksdagen röstar i proportion till de röster som respektive förslag fått av folket i DDs webbsystem. Vill man inte bevaka alla frågor själv så kan man ställa in att man vill rösta själv bara i energifrågor, men i övriga frågor ska min röst matcha Fp i skolpolitik, Kd i skattepolitik, etc. Motioner tas fram och debatteras i webbsystemet och de som samlar majoritet lämnas in av DD-riksdagsmän. Det här hade inte varit praktiskt genomförbart för 20 år sen, men med Internet i var mans telefon så finns det inget skäl att ha ett så stelbent och toppridet parlamentariskt system som vi har.

Det finns mer att säga och det sägs på deras webb. De fick även förklara sitt upplägg samlat i ett skapligt gästinlägg på Cornus blogg. Jag tänker mig att i ett sånt system så skulle en typ som jag, som kan argumentera någotsånär i text och är politiskt intresserad men inte har någon politisk plattform, kunna få ett skapligt inflytande på vissa sakfrågor.

Vidare hoppas jag att direktdemokrati skulle dra samhället lite åt det håll jag vill, eftersom man slipper allt detta monumentbyggande av politiker som vill kunna visa upp att de gjort något.Bland annat talade jag för ett par månader sen om ett akademiskt resultat som tydde på kraftigt minskade anslag till välfärdstjänster med direktdemokrati. Sen ser jag förstås många möjliga beslut som moraliskt korrupta oavsett hur demokratiskt förankrade de är. ”Två slår en tredje” är inte rätt bara för att det är direktdemokratiskt. Men på något sätt antar jag att vi måste ta oss från dagens system mot ett frihetligare och detta känns bättre, modernare och mer realistiskt än mycket annat.

Som sagt, det lutar åt DD i valet. De har ingen chans på 4% förstås, men sånt här tar alltid lite tid.

Tillväxt och klyftor

Det här är tredje inlägget i en bloggserie om tillväxthaverister. Nytillkomna läsare kan vilja läsa prologen, första och andra inlägget. I det här omgången behandlas tillväxt och klyftor.

I Ekologistas inlägg hävdas det att klyftorna ökar om länder som Norge och Djibouti har samma tillväxt och de illustrerar med följande diagram:

djibouti

Givetvis är samma tillväxt för dessa länder orealistisk. Som jag visade i förra inlägget så har fattiga länder högre tillväxt i snitt och har generellt lättare att växa givet adekvat politik och stabilitet. Men låt oss undersöka ovanstående graf för diskussionens skull.

jag vilja säga att klyftorna i det här fallet hålls oförändrade ekonomiskt över hela tidsperioden eftersom skillnaden hela tiden är en faktor 20. När det gäller andra mått på vällevnad/välstånd, däremot, så förväntar jag mig mycket mindre skillnader mot slutet av perioden jämfört med idag.

Djiboutis nyfödda har en förväntad livslängd på 58 år, exempelvis, medan Norge ligger strax över 80 år. I slutet av perioden har Djibouti gått om dagens norska nivå ekonomiskt och har troligen dagens norska medellivslängd. Kommer norrmännen då ligga på 116 år (samma procentuella ökning) eller snarare 102 år (samma avstånd i år)? Med ledning av att plotten i Gapminder ser ut att närmast plana ut trots logaritmisk BNP-axel så gissar jag på det senare.

life expectancy

Samma sak med nutritionsstatus, spädbarnsdödlighet, utbildning, tillgång till IT etc – jag förväntar mig mycket mindre skillnader i slutet av perioden. Välståndet har helt enkelt minskande marginalnytta och vissa parametrar mättas.

Jag ser samma tankefel i diskussioner om löner. Folk säger ”vi kan ju inte äta procent” och kräver lika stora löneökningar (eller skattesänkningar) i kronor räknat, för annars ”ökar klyftorna”. Det är fel av samma orsak – alla klyftor, alla löneökningar, all tillväxt bör ses i termer av procent. Det tycks vara med procent ekonomin och lönerna växer och det verkar vara med procent vi upplever klyftor och ökningar. En indikation är att nöjdheten med livet, ”lyckan” tycks öka baserat på logaritmen av inkomsten:

Dessutom, rent praktiskt och utan koppling till BNP och tillväxt som räknas realt, bör löneökningar normalt inkludera en inflationskompensation. Om en läkare och en lokalvårdare får samma löneökning i kronor räknat i 50 år skulle de därefter ha ungefär samma reallön eftersom inflationen har ätit upp deras respektive ursprungslön.