månadsarkiv: juli 2014

Helgläsning v30

1. Läsaren Anders O tipsar om att Nissan subventionerar sitt batteri-bytesprogram, men oklart med hur mycket. Det betyder att min kostnadsuppskattning om elbilars överprissättning inte håller fullt ut.

2. Nordkorea spelade final i fotbolls-VM mot Portugal efter att ha avverkat Japan med 7-0, USA med 4-0 och Kina med 2-0. (Ja, det är fejk – dvs Nordkorea har galen rapportering men inte så galen. Men många nyhetsbyråer verkar haka på.)

3. Assassins Creed möter parkour.

4. Magasinet Neo avslöjar hur journalister förväntas vara vänsteraktivister och hur man straffar de som inte är det. Obligatorisk läsning.

5. Piratpartiet har höga kärnkraftsambitioner i en debattartikel med rubriken ”Med kärnkraft kan vi dubbla vår energiproduktion”.

6. Belgien har satt upp konfiskatoriska kärnkraftsskatter som tvingar bolagen att överväga att lägga ner.

7. Bloggen Motpol rapporterar att norska sexköpslagen är under utredning och att majoriteten i stortinget kan tänka sig att avskaffa den om lagen, vilket allt tyder på, inte har positiva effekter. Våra neutrala svenska medier skriver om det under rubriken ”Norsk sexköpslag i fara”.

8. Pandora’s Promise, en lysande film om kärnkraft av kända regissören Robert Stone, kan nu ses i sin helhet på youtube. Varför visar inte SVT denna, men däremot helt sjuka ”dokumentärer” om Fukushima, månntro?

Ingen förnybar revolution i sikte

Jaha, nu har jag semestrat färdigt, så förhoppningsvis blir det lite fart igen här på bloggen.

Ett problem med förnybart-rapporteringen på siter som CleanTechnica är att man hela tiden överdriver förnybart genom att hänvisa till installerad effekt (kapacitet). Det får solceller, med en kapacitetsfaktor på bara 10-15%, att se väldigt stora ut medan de levererar väldigt lite energi. Det behövs cirka 10,000 MW solceller för att matcha en normal reaktor på bara 1,200 MW.

Jag tänkte därför driva tesen att förnybart, ännu så länge iallafall, inte visar ens några tendenser av att rita om kartan när det gäller levererad energi. Jag gör det med ytterligare några hemmasnickrade grafer med utgångspunkt i BPs Statistical Review of World Energy 2014.

Först en betraktelse över förnybarts rampning per region i världen:

image010

Här ser vi hur Västeuropas feta subventioner gett oss en ohotad förstaplats, och hur Kinas massiva investeringar matchar Nordamerikas. Totalt sett är förnybart (exklusive vattenkraft) idag ungefär lika utbyggt som kärnkraften var för 30 år sedan:

image011

(Notera att ovanstående två grafer har samma skala.) Vi ser hur Japans kärnkraft påverkades av Fukushima, hur Västeuropa börjat avveckla och hur Kina/Indien ökar. Vi kommer få sen en rejäl acceleration där med början redan iår. Något som är lite intressant att se är hur Östeuropa hämtat sig efter murens fall och börjat öka igen.

Faktum är att förnybart, både vattenkraft och övrigt, har vuxit ganska starkt medan kärnkraften stagnerat. Något som jag faktiskt själv inte hade förstått innan jag plottade grafen var hur starkt vattenkraften ökat det senaste årtiondet.

image012

Okej, men med en så stark ökning, händer det något ur ett makroperspektiv? Som det ska visa sig är svaret nej:

image016

Här ser vi att icke-fossil kraft inte visar några stora tecken på att avvika från en i stort sett linjär utveckling som pågått i 50 år! Fossil generering har däremot sorgligt nog ökat gapet de senaste 20 åren.

Utvecklingen inom fossil energi är också remarkabelt stadig. Både olja och gas har rört sig i princip linjärt i 30 år (alltmedan domedagsprofeterna i peak oil-sekten ständigt skjuter domedagen framför sig). Kolet har fått en renässans iochmed Kinas uppsving:

image018

Sammantaget visar graferna att ur ett fågelperspektiv så finns det inga tecken på en förnybart-revolution. Vi ska komma ihåg att vinden gått över från en exponentiell tillväxt-fas till en linjär tillväxtfas, samtidigt som solcellerna ännu inte är stora nog för att spela roll och har värre intermittensproblem än vinden. Det är alltså inte rimligt att förvänta sig någon större förändring av utvecklingen heller på medellång sikt.

 

 

Förnybart som ”Weapon of Mass Destruction”

Via Nextbigfuture: 2.5 miljarder människor lever med inomhuseldning av ved och kodynga för matlagning mm, med rök, cancer, luftvägssjukdomar mm som resultat. Det är förnybart och väldigt, väldigt dödligt. Det fixas förstås lämpligen med mer och billigare electricitet. Energi-utveckling korrelerar väl med HDI – dvs FNs mått för mänsklig utveckling:

WHO rapporterar om hur inomhuseldning dödar en kvarts miljon småbarn varje år bara i Indien (tabell 8) och det är bara en av effekterna på indisk hälsa. Greenpeace körde en informationskampanj i Indien efter Fukushima, riktad mot ett indiskt kärnkraftsbygge: ”Two months since Fukushima, the Jaitapur project has not been stopped” skrek de. Under dessa två månader hade alltså cirka 58,000 indiska barn dött av biomassa-eldande inomhus för matlagningssyfte. Greenpeaces propaganda är helt obscen och dödlig, eftersom den bidrar till att bromsa utvecklingen.

NASA har också i en relativt färsk rapport visat att kärnkraft räddar cirka 80,000 liv per år, och då har man bara jämfört med hur många som skulle dött om man skalat upp övrig elproduktion för att täcka kärnkraften. Senare rön har visat att detta troligen är en underskattning. Kärnkraften utgör bara drygt 10% av elproduktionen, så det finns lätt potential att rädda halvmiljonen liv årligen bara på elsidan, inomhuseldningen oräknad.

Både EU och USA har i princip stoppat bistånd/lån från utvecklingsbanker som stöttar kolkraftsprojekt. Det är förstås bra på ett sätt, men givetvis helt vidrigt på ett annat sätt. VARFÖR är CO2-koncentrationen runt 400 ppm så att vi tvingas dra slutsatsen att atmosfären inte längre är stor nog för att Afrika ska få tillfredsställa sina väldigt grundläggande behov!? Jo, det beror på att vi i väst med några undantag inte förmått bygga kärnkraftverk sen Harrisburg, och dessutom satt utvecklingen av kärnkraft på extrem sparlåga så att vi inte har särskilt mycket att erbjuda Kina och Indien! Så nu ser vi kallt på lidandet och döden i u-länderna och säger, likt Marie Antoinette: ”De kan väl äta kakor sätta upp solceller.”

Toyota dissar elbilar

Jag har tidigare pratat om elbilar som en disruptiv teknik och att deras dominans mest är en tidsfråga. Nu får den tanken tungt mothugg iochmed att Automotive News intervjuar Toyotas forskningschef Mitsuhisa Kato. Han hävdar att batteribilar inte duger utan ytterligare genombrott i nobelpris-klass och berättar att Toyota istället satsar på väte-bränsleceller och kommer lägga ner de rena elbilar de har idag.  ”The cruising distance is so short for EVs, and the charging time is so long”. (Man kommer dock fortsätta R&D inom elbilar.) Toyotas bränslecellsbil:

Toyota-FCV-R-9

För mig är detta ganska märkligt, inte minst i ljuset av Teslas succé. Jag förstår självklart att de flesta inte vill ha en ren elbil som enda bil i dagsläget, men eftersom exempelvis varje amerikanskt hushåll i genomsnitt har 1.95 bilar så borde det vara rimligt med en elbil i varje flerbils-hushåll. Nackdelarna med att ha begränsad räckvidd och lång laddtid borde vara ganska försumbara när man har tillgång till en vanlig bil också. Dessa nackdelar kan uppvägas av att bilen har överlägsen användbarhet i övrigt (ingen växling, mindre underhåll, tyst, stark).

Nu när Nissan har ett kundpris för nya batterier till sin elbil Leaf för $6500, eller $270/kWh, så känns inte elbils-egenskapen som en kostnadsfråga längre (under förutsättning att inte Nissan säljer under självkostnadspris av PR-skäl). Så låga batterikostnader innebär att elbilarna med lite mer konkurrens snart kommer ha helt normala priser (elbilarna är dyra inte pga fundamentala kostnader utan pga man ännu inte har skalat upp för att möta efterfrågan). Kom ihåg att folk ofta väljer dieslar eller andra starkare motoralternativ för tiotusentals kronor och elbilar är än snålare och starkare.

Räckvidden är också en kostnadsfråga, så egentligen är det bara laddtiden som är en mer svårlöst nöt att knäcka. Det måste vägas mot elbilens i övrigt överlägsna prestanda. När det gäller laddtider så finns det tekniska lösningar, exempelvis system som kan byta ut hela bilbatterier snabbt. Summa summarum har jag svårt att se att batterierna inte är bra och billiga nog redan idag, men mr Kato har en annan uppfattning. Däremot tycker jag att bränsleceller verkar måttligt begåvat – taskig totalverkningsgrad och en extra infrastruktur vid sidan av el. Den som lever får se.

Skenbar exponentialitet

För en tid sen replikerade en grönskimrande debattör till mig att: ”titta på den här grafen över förnybar energi, den ser VÄLDIGT exponentiell ut”. Problemet är att han satte versalerna på fel ställe. Han borde ha skrivit ”den SER väldigt exponentiell ut”. Är det här exponentiell tillväxt?

Global_Wind_Power_Cumulative_Capacity

När växer något exponentiellt som funktion av tid? Jo, givetvis om f(t) = a*e^bt  för konstanta a och b. Lite slarvigt kan man säga att om något växer med ungefär samma procentsiffra varje år så växer det exponentiellt. Om procentsatsen minskar systematiskt är det inte exponentiellt.

Problemet är att när man tittar på en graf som visar total mängd, som ovanstående, så är det inte så lätt att se om utvecklingen verkligen är exponentiell. Kanske har en tidigare exponentiell utveckling brutits. Ju mer man zoomar ut, desto svårare är det att se. Ofta försvåras analysen ytterligare av att de allra senaste datapunkterna inte är med. Här är världsbefolkningen sen vår tideräknings början:

Så hur ska man veta om det är exponentiellt fortfarande? Jo, man zoomar in och tittar på ökningen, inte på totalen! Antingen plottar man ökningen i termer av procent, eller i absoluta tal. Om procentsatsen sjunker, så är det inte exponentiellt. Alternativt om ökningen i absoluta tal inte växer exponentiellt, så kan man dra slutsatsen att totalen inte heller växer exponentiellt (minns att derivatan av en exponentialfunktion också är en exponentialfunktion). Ett par exempel på avslöjande plottar:

windgrowth

Vi ser att vindkraften inte längre växer exponentiellt. Tittar vi närmare på siffrorna är vindutbyggnaden linjär numera, dvs ungefär samma installation varje år (vilket med 20-25 års livslängd ger en utplaning i total märkeffekt på 20-25 gånger den årliga installationstakten).

Vi ser också att befolkningen i världen växt sublinjärt(!) sen 1990.

Låt oss leka med tanken att vi hade haft fortsatt exponentiell tillväxt på respektive område. Vi hade ca 2.1% global befolkningstillväxt från 1963 till 1966, ungefär. Om vi hade haft samma befolkningstillväxt sen 1966 då vi var 3.4 mdr, så hade vi varit 3.4*1.021^48 = 9.2 mdr idag.

Vi hade ca 30% årlig vindtillväxt fram till 2009, då vi hade 159 GW installerat i världen. Hade vi fortsatt på den banan hade vi haft 159*1.3^4 = 454 GW vind i slutet på förra året. Istället hade vi 318 GW.

Jag har mött flera stollar i diskussioner på nätet som bara inte kunnat begripa detta med exponentialitet. En vanlig åsikt är att om en ökning från ett år till nästa år går att uttrycka i procent (vilket alltid går) så är utvecklingen exponentiell. En aningen mer sofistikerad felsyn är att om en ökningstakt sett över ett antal år varit minst X% (vilket är sant för varje monoton ökning) så är utvecklingen exponentiell. Härmed har jag gjort ett inlägg för att korta ner sådana debatter.

Helgläsning v27

Almedalsveckan löper mot sitt slut, så det är kanske naturligt att det blir en del partipolitiska kängor i helgläsningen?

1. Tjeckiens, Bulgariens, Frankrikes, Ungerns, Litauens, Polens, Rumäniens, Slovakiens, Sloveniens och Storbritanniens energiministrar har skrivit ett gemensamt brev till EU-kommissionen om vikten av fortsatta kärnkraftsinvesteringar i EU. Självklart är inte Sverige med, för vi har satt bocken till trädgårdsmästare.

2. Åsa Runander är riksdagskandidat för centerpartiet. Se henne tala om chemtrails i en intervju från Almedalen:

3. Det är riktigt, riktigt störande att regeringen, genom att försöka göra alla nöjda, lämnar öppet mål åt SD på diverse områden. Se exempelvis den här repliken på energiområdet. Lite opolerat, men innehållsmässigt i stort sett klockrent. Deras miljö- och energiagenda är rent allmänt välavvägd och befriad från Allians-trams.

4. Ägare av elbilen Nissan Leaf kan nu köpa nya ersättningsbatterier för $5500 inklusive inbytesvärde på $1000. Totalt cirka $6500 = 45,000 kr för ett batteripack, alltså, vilket blir 56,000 kr inklusive moms. Det innebär att en ny Nissan Leaf som kostar från 315,000 kr inklusive batteri kostar cirka 260,000 kr exklusive batteri! En sådan liten bil bör givetvis inte kosta mer än högst hälften eller cirka 130,000 kr + batteri, särskilt inte som drivlinan i övrigt är enklare. Förvänta dig stora prisras på elbilar framöver, i takt med att konkurrensen hårdnar och tillgången kommer ifatt efterfrågan.

5. I en sista(?) akt av desperation innan valförlusten producerar Alliansen valfläsk i form av bland annat en 140-miljarders-satsning på höghastighetståg. Alliansen (framförallt Anders Borg) har tidigare varit tydligt med att sådana satsningar är samhällsekonomiskt olönsamma. Maud Olofsson kommenterar: I ljuset av vad som sker nu hade alliansen vunnit på att vara ännu mer offensiva.” Jag tror tvärtom. Istället för att minska vansinnighetsgapet till de rödgröna (Miljöpartiet säger att de vill satsa 77 mdr mer), så borde man säga tvärt nej och istället presentera för väljarna vad de rödgrönas förslag kostar.

Skatter – om medborgaren själv får välja

Utmärkta bloggen Alltid Varför skriver om hur Göran Greider, känd vänsterideolog/demagog, ser på skatters transparens och kopplingen till acceptans:

Det är en stor poäng att de skattebidrag vi lämnar – att de överger oss, vi känner inte igen dem längre, och så hamnar de i något utgiftsområde i budgeten dit vi inte kan spåra dem. Och det där tror jag är bra – att pengarna genomgår en sorts transformationsprocess där de blir abstrakta i viss mening och sedan ingår i ett allmänt system – det tror jag är en fördel faktiskt.

Läs hela! Greider är kanske alltför rättfram om det som varit socialdemokraternas långtida strategi, dvs att maximera skatteuttaget genom att sprida skatterna och gömma dem så mycket som möjligt, allt för att undvika att folk ska begripa hur mycket skatt de egentligen betalar. En del av dimridåerna består av själva namngivningarna, som ”arbetsgivaravgifter” som trots sitt namn är en statlig skatt på våra löner.

När jag läste blogginlägget kom jag att associera till en intressant ekonometrisk forskningsrapport från förra månaden. Dess kärnresultat är att direktdemokrati leder till väldigt mycket mindre anslag till offentliga välfärdstjänster:

The results indicate that direct democracies spend 40–60 percent less on public welfare. Our interpretation is that direct democracy may be more prone to elite capture than representative democracy since the elite’s potential to exercise de facto power is likely to be greater in direct democracy after democratization.

Notera den närmast Greiderska ideologiska inramningen av ett matematiskt framräknat resultat: Att folk väljer något annat när de själva har makt och förstår besluten är tydligen INTE en indikation på att representativ demokrati har en stor brist som behöver åtgärdas. Tvärtom så är direktdemokrati alltså något som bör undvikas pga risken för  ”elite capture”!?

Det här är ett par pusselbitar till de tankegångar som gömmer sig bakom det, till stor del självutnämnda, socialistiska avantgardets vurm för mer (representativ) demokrati och mindre marknad. Den politiska adeln har nämligen rört sig mindre långt från Ludvig XIVs: ”L’etat, c’est moi” än vad de flesta inser. Marknaden, det är vi! Vilka är demokratin?